FRIA DAGAR

Kinnekulle var som vanligt både idylliskt och storslaget, med en svindlande utsikt över Västgötaslätten, som skymtar i bakgrunden.

Som göteborgare bosatt i Uppsala färdas man ofta över Västgötaslätten och tycker den är ganska enahanda. Men på botanikdagarna i Västgötland 25-29 juni fick man tillfälle att göra avstickare ut i natur och kultur. Och upptäckte vad man delvis redan visste, att detta landskap är mycket omväxlande och innehållsrikt, med en yppig natur och fängslande historia.

Vi var ett hundratal naturintresserade deltagare från hela landet som träffades vid Lundsbrunns anrika kurort, där vi fick en mycket lyxig inkvartering, om man jämför med tidigare botanikdagar jag upplevt.

Vi gjorde fyra resor och den första gick till Kinnekulle-Forshem. Som vanligt hade jag kameran i högsta hugg. Här följer en del bilder från första dagen, alltså Kinnekulleresan:

Trolldruva

Skogsvicker

T v skogsnyckel, i mitten randig blombock på en prästkrage, t h honungsblomster.

Sötväppling, krissla, jungfru Marie nycklar och underst gullhavre.

I Kinnekulleturen ingick en vandring på Österplana alvarområde.

Fortsättning följer.

En riktig raring, tycker botanikerna om växten i kohagen. Regnrockar och anteckningsblock kom flitigt till användning.

Trots att det blåste och regnade rätt mycket blev det som vanligt väldigt trevligt på Botanikdagarna, som i år hölls på Gotland 26 juni till 1 juli. Omkring 130 personer, främst lärare och forskare men också vanliga naturvänner från hela landet, hade samlats. Vi bodde väldigt vackert på Varfsholms pensionat och vandrarhem i Klintehamn söder om Visby, alldeles vid stranden till Östersjön.

För att få plats i bussarna delades vi in i tre grupper som gjorde dagsturer i olika väderstreck. På så sätt genomkorsade vi större delen av Gotland, som i och för sig inte är så stort. Vi såg en väldig massa vackra orkidéer och andra växter. Men jag skall här inte gå in i detalj på våra upplevelser utan redogör bara kortfattat för en del av de växter vi såg och visar bilder.

Min grupp åkte första dagen på Suderturen som gick söderut längs den vackra stranden mot Näsudden i sydväst och avslutades i en blöt myr, Botes källmyr, mitt på ön.

På denna tur gjorde jag en helt ny bekantskap, jag lärde känna den underbara salepsroten, en sällsynt orkidé som påminner om en knubbig hyacint. Vi såg mängder på denna kalkrika ö, där orkideerna på sina ställen växer lika tätt som maskrosorna i Uppsala kommuns gräsmattor om våren. Men många arter hade redan blommat över.

Klicka på de små bilderna så får du se en större variant.

Salepsroten längst t v är en sällsynt

orkidé. Den vita varianten intill är ännu ovanligare.

Ag, kärrnyckel, kärrknipprot och alvargräslök

Axag och vänderot

Brudsporre, brudbröd, nattviol oxh blodtopp.

På knä i sörjan för att föreviga blomsterprakten.

Pukvete t v är vanlig på Gotland och lyser upp vägkanterna. Gullusern och sanddådra i frukt samt ängsskallra.

Det ser lugnt ut på den här bilden men det är lugnet efter stormen.

Andra dagen blev något av ett äventyr. Det var vår tur att åka till Karlsöarna och överfarten var så blåsig att båten kastades på vågorna. Jag tyckte det var rätt kul men andra hade det inte lätt. En del blev sjösjuka men jag klarade mig tack vare att resan är så kort. Det tar bara 30 minuter att komma till Stora Karlsö.

Det kan blåsa kraftigt i dessa områden. Här finns ingen skyddande skärgård och enligt besättningen ligger vinden på ända från Polen.

Vindstyrkan gjorde att vi inte kunde gå i land på Lilla Karlsö först, som planerat. Men vinden mojnade så vi kom dit senare i alla fall.

Karlsöarna är ju mest kända för sitt rika fågelliv. Här finns Östersjöns enda fågelberg där sillgrisslor och tordmular häckar i talrika kolonier. Men eftersom detta var en botanisk resa ägnade vi störst inresse åt växterna. Här dräller av orkideer men många av de vanligaste arterna, t ex Adam och Eva och S:t Pers nycklar, var utblommade när vi kom. Men det fanns mycket andra växter att titta på.

Tulkört, skogslök och den sällsynta Karlsösallaten.

Mattfibbla

Linnés ask syns vida omkring. Den firar troligen 500-årsjubileum.

300-årsjubilaren Linné har satt sina spår även här. När han 1741 besökte ön noterade han en ask belägen på en högplatå. Asken var redan då uppskattningsvis omkring 200 år gammal. Med Linnés egna ord var den "det enda trädet uppå Karlsöens höga fält, och lyste långt bort för sjöfarande, som hädanefter dömde sin kos". Trädet har sedan kallats Linnés ask.

Två taggiga skönheter; jordtistel och ullkardborre.

Tysklönn och hjärtstilla.

Korset över en förlist sjöman fångade uppmärksamheten på Lilla Karlsö.

På eftermiddagen var det tillräckligt lugnt för att vi skulle kunna gå i land på Lilla Karlsö. Det blev en kort runda på denna karga ö. Bara en del av gruppen gick upp på högplatån.

Vi låter ett par pokulerande midsommarblåvingar, utbölingar i sammanhanget, avsluta vår Karlsötur.

Nästa dagsetapp, Norderturen, gick så långt norrut man kan komma om man bortser från Fårö, där vi aldrig var. Också här mötte oss en stor blomsterprakt och jag fastnade särskilt för en den vanliga och ymnigt förekommande vita fetknoppen som bildade rosaröda mattor på hällarna.

Mattor av vit fetknopp lyste upp hällarna.

Praktbrunört, säfferot och kungsljus.

Stor blåklocka, blodnäva, backruta.

Purpurknipprot, luktsporre, flugblomster och honungsblomster.

Svärdkrissla, brun ögontröst, svensk ögontröst, lungrot.

Blåklocka, backtimjan. bolmört.

Ett par fjärliar får bli en vacker slutpunkt - den sällsynta apollofjärilen och hagtornsfjärilen.

Vi har nu nått till slutet på vår fantastiska blomsterresa på Gotland, denna säregna ö som på grund av sitt milda klimat och sin kalkrika jordmån har så många växter som inte finns eller är sällsynta på andra håll i Sverige. Det har varit en stor upplevelse som vi tackar Gotlands botaniska förening och Svenska botaniska föreningen för. Vi har inte bara sett en massa vackra växter utan också umgåtts och fått frisk luft och motion. Vad mer kan man begära?

Jo, kanske god mat. Och det fick vi också. Särskilt läckert var det grillade lammet på avslutningsdagen.

Dessa gotlandsfår på Lilla Karlsö var nog glada att de slapp att delta i "sista måltiden".

Mariann Andersson

Uppsala

P.S. Blommornas storlek i förhållande till varandra överensstämmer tyvärr inte med verkligheten. D.S.

Gunilla Wahlberg visar sina Lustärter i café Smultron i Linnéträdgården i Uppsala.

Lustiga ärter och blomstrande brudsängar i Linnés anda fick vi begrunda under en konstrunda till fyra fotoutställningar i Uppsala häromdagen. Samtidigt såg vi några av stans äldsta och vackraste byggnader.

Alla utställningarna handlar om blommor i detta Blomsterkungens jubileumsår. Vi startar vid ett verkligt smultronställe, Linnéträdgården vid Svartbäcksgatan i Uppsala, där prydnads- och medicinalväxter från Linnés tid nu prunkar som vackrast i de välansade rabatterna.

Men vi stannar i stället till i den skandalomsusade byggnaden Smultron alldeles till vänster innanför entrén. Smultron är en nyöppnad utställningspaviljong mitt emot Linnés gamla bostadshus, som idag är Linnémuseum.

Redan i planeringsskedet vållade denna byggnad ett väldigt rabalder. Många förståsigpåare ansåg att det var skandal att uppföra en så funktionalistisk byggnad i denna gamla känsliga miljön.

Men jag måste säga att det har blivit ett charmerande litet hus i trä och glas som smälter väl in i omgivningen. I denna ljusa och luftiga lokal finner vi inte bara Gunilla Wahlbergs Lustärter utan också böcker, kort, presentartiklar mm. I cafét intill kan man ta en fika under de skuggande träden.

- Linné hittade luktärtor i Holland och drog upp de första svenska
exemplaret i Uppsala 1750, berättar Gunilla Wahlberg, fotograf och kulturjournalist.

- Jag får en otrolig energikick av att se färger och former som
plötsligt stämmer, och som naturen överraskar mig med. För Linné
innebar växtlivet en ständig källa till lust, och det är bara att hålla
med.
I den minsta av världar försöker Gunilla hitta en spegling av den
stora.
- Så vill jag visa luktärterna - inte som enkla bondblommor - utan som
fräcka, sköna och döende aktörer i ett storslaget skådespel.

Hennes lustiga ärter finns att köpa för en rimlig slant.

En av Gunilla Wahlbergs lustärter.

Smultron är förresten ett väl valt namn på caféet. Den gamle blomsterkungen älskade smultron och använde dem som en universalmedicin. Bl a åt han smultron för att bota sin gikt, något som senare generationer tagit efter.

Det gäller bl a en av grevarna på Skokloster slott. Det kunde min framlidna granne Julia Eriksson berätta. Hennes familj var torpare under Skokloster i det tidiga 1900-talet.

Torparna, till och med barnen, gjorde dagsverken åt herrskapet och lilla Julias uppgift var att under säsongen plocka en liter smultorn om dagen som greven skulle ha mot sin gikt. Det var ett slit att hitta så mycket smultron varje dag och en gång var mödan helt förgäves. När Julia knackade på köksdörren för att lämna dagens skörd fick hon bannor för att hon plockat bären i en burk med glansigt innehåll, så att de blev gröna.

- Dom får du plocka om, sade kökets härskare med sträng min.

Då tog Julia skålen med smultronen och slängde på golvet och skrek: Han kan plocka sina smultron själv.

Att studsa upp mot herrskapet var inte så vanligt på den tiden och Julia fick nog skäll.

Men om detta kan jag inte påminna mig att den pratglada damen sa något, när vi nu lämnar detta syrliga smultron med alla dess bitterljuva minnen för att bege oss till en annan intressant byggnad, nämligen Gustavianum, Uppsala universitets äldsta hus, färdigt 1625. Här kan man se En glimt av paradiset, så som prins Carl Philip upplever det.

Men här finns också sådant som knappast leder tankarna till paradiset. Det intressantaste med detta hus är den anatomiska teatern där människor och djur dissekerades under 1600- och 1700-talen. Den är utformad som en amfiteater under en globprydd kupol. Dissektionerna gjordes inför publik och här finns plats för 200 personer. Mest var det brottslingar och djur som skars upp.

Vi lägger oss nästan på dissektionsbänkarna och tittar upp i kupolen där bilder från prinsens strövtåg i Uppsalas botaniska trädgård projiceras. Det är en explosion av färger och former som valts ut i samråd med fotografen Mattias Klum och konstnären Michael Östlund.

Tyvärr får vi inte själva ta bilder här men vi återger i stället nedan en del av ilustrationen i utställningsprogrammet.

Denna bild av Carl Philip visar både helheten och delarna i solrosen.

Vi beger oss nu till Sveriges äldsta botaniska trädgård, som finns i Uppsala. I Orangeriet visas en jätteutställning som belyser Linné ur olika aspekter. Här kan man också beskåda Poesis Naturae - Naturens poesi, bestående av Towe Wiiands fotografier på blommor och insekter, ofta i ett förföriskt ljus.

Upplands landskapsblomma Kungsängsliljan.

Detalj ur en av Wiiands bilder - en myra som vilar på en daggdroppe.

Man behöver inte ha snuskig fantasi för att associera till mänskliga könsorgan när man ser Pauline Snoeijs utställning Linnés brudkammare i Café Victoria i Botan. Med sina oblyga närfotografier av blommor vill hon ge en bild av Linnés sexualsystem.

Utställningarna Lustärter, Naturens Poesi och Linnés brudkammare pågår augusti månad ut medan En glimt av paradiset kan beskådas till 15 oktober.

Mariann Andersson

ALIDA BOK

Andra bloggar om: foto, bilder, linne, utställning, blommor, växter, fotograf, fotografer,